Veckovill much?

Jag har varit hemma med en liten vattenkoppsgris sedan mitten av förra veckan, vilket har varit rätt skönt faktiskt.
Hon har fått en relativt lindrig variant, fast det hela har varit varvat med otroliga känsloutbrott (slänga sig på golvet och vråla när man inte får äta chips t ex).
Men nu är jag alltså tillbaka på jobbet, parkerar i parkeringshuset, sätter parkeringskortet i fönstrer. Kikar av någon anledning på bilen bredvid min och fnissar till och tänker: "Hoppsan! Den stackaren har missat att det är ny månad!".
Eller vänta nu...
Idag är det ju Halloween vilket betyder att det är 31 oktober. Vilket i sin tur betyder att det var jävligt dumt av mig att slänga parkeringskortet för oktober månad imorse innan jag åkte...

Tidiga telefonsamtal

När telefonen ringer tidigt på morgonen så blir jag riktigt rädd, för jag tror att någon har dött, eller skadat sig.
Idag ringde det 6:40. På en lördag! Mitt hjärta slog nästan hål i bröstkorgen.
Men det visade sig bara vara lillgrisens farfar som behövde nycklarna som farmor glömt i dörren hos oss.
För på den nyckelknippan satt tydligen nyckeln till vapenskåpet, och ja, farfar ska absolut ut och jaga idag. Så vi får snart väldigt trevligt (men jag gissar på ganska kortvarigt) besök.

Och om en halvtimma så ska vi (jag och grisen) masa oss bort till hennes mormor och morfar och äta frukost, som vi alltid gör på en av dagarna på helgen. Så får alla andra sova i lugn och ro, och vi får ha trevligt (och äta gott!)

Gammal

Vaknade idag, igen, strax innan 5 och har jätteont i ryggen och höften. Jamen ni hör ju själva HÖFTEN, det är ju bara för old people!
Så där ligger jag och plågas, för inte orkar jag att gå upp heller, och lillgrisen sov så länge som till 6:30. Skönt det i alla fall!
Nu sitter hon i soffan och äter på några tilltiggda ostbollar (men det ÄR ju det godaste på morgonen!)

Igår var vi på badhuset allihopa, grisen blev helt lycklig! Eller ja, när hon kom in i herrarnas dusch med pappa så blev hon livrädd för alla nakna män, stackarn! (även om jag inte kunde låta bli att skratta lite)
Men hon fann sig snabbt. Nåja, hon älskade så klart badhuset, men hatade sina simpuffar och började slå oss och hojta "läpp, LÄPP!", jo men eller hur att man släpper liksom... Även om en del av mig (jätteliten, jag lovar!) kände att, okej, vi släpper så får vi se vad du tycker sedan! Det gjorde jag givetvis inte!

Tjugo i tolv

I lördags så var vi hos mina härliga svärföräldrar, och vi skulle stanna över natten.
Vanligtvis så sover jag som allra mest till kl 8 på morgonen (även om jag har sovmorgon). Men svärmor övertalade mig nu med att "Försööök nu att sova lite längre än 8".
Sagt och gjort, strax innan 8 vaknade jag, läste igenom lite i Readern men tänkte att jag ska faktiskt försöka att somna om.
Nästa gång jag tittar på klockan så är den 11:40. Herregud! Jag har alltså sovit i nästan 12 timmar! Det har jag inte gjort på flera år!
Var jag pigg? Nej!
Känns det härligt ändå? Ja!
Känns nästan lite busigt...

Morgonmys/morgonstryk

Fick gå upp alldeles för tidigt för Lillgrisen var helt genomblöt. Nu, snart 3 timmar senare, tittar vi på Emil och Griseknoen samtidigt som jag får ömsom kärlek och ömsom stryk. Men nu boar hon in sig i hundbädden. Åh, vad jag behöver sova middag idag!

Kramar

Det är ett par bloggare som har skrivit om kramar under gårdagen (t ex Hanna) och jag vill ju inte vara sämre jag!

Jag är uppvuxen i en kramfri familj, dvs vi kramas inte. Vilket är lite konstigt egentligen, för jag vet att min mamma älskar kramar, men ändå så har hon inte kramats nämnvärt. Eller ALLA i familjen tycker om kramar, men inte att kramas (does that make any sense?!).
Och jag kan säga att jag aldrig någonsin fått en puss av mina föräldrar, inte sedan den åldern då man minns saker i alla fall. Addera på det att dom aldrig någonsin har sagt att dom älskar mig.
Nu är det inget problem i sig, jag VET att dom älskar mig!

Men jag har ingen vana av att kramas, utan tänker oftast inte på det. Fast det beror lite på, med mina barn är jag otroligt kramig och pussig, och jag försöker att "komma ihåg det" med M. Men han vet ju vart jag kommer ifrån och tar inte illa vid sig (eller försöker att inte göra det iaf).

Som när Lillgrisen fyllde år och alla släktingar kom. Min familj kom, då säger man hejhej. Sedan kommer M's familj och man kramas (eller blir kramad). Samma när dom går, hejhej till min familj och kram med hans. Vilket när man tänker på det i efterhand är rätt lustigt.

Jag kommer ihåg första kramen av min syster, då var jag 13 år och blev chockad!

Kramar är härligt, men jag kan tycka att det blir konstigt ibland.

Som när vi hade något stort företagsmöte för några år sedan. Och vår VD ropade upp två kollegor på scenen, han gav dem varsin vinflaska och tackade dem för sina insatser; med ett handslag.
Sedan blev jag uppkallad, fick en vinflaska. Jag sträcker ut min hand, han ignorerar den och kramar mig i stället. Varpå jag då (givetvis) utbrister: "Oj!". Vilket lockade till lite skratt... Det störde mig gruvligt att jag skulle kramas för att jag var tjej.

Men barnen som sagt, åh vad härligt det är att gosa och kramas med dem. Det finns verkligen inget bättre! Men nu börjar Katten och Räkan bli stora, och det blir mer och mer på deras villkor. Så klart! Katten älskar att kramas, men undviker helst pussar. Men Räkan pussas fortfarande glatt på munnen. Vilket är supermysigt! (När jag var yngre så tyckte jag det var på gränsen till psyko att se föräldrar pussa sina barn på munnen, usch!!!)

Kontentan är väl att kramar, pussar och närhet är helt underbart. Så länge det känns rätt och med rätt personer. Tiden är nog förbi där man "tvingade" sina barn att krama mer eller mindre okända släktingar. Eller så kan barnen själva tycka att det är naturligt att göra så, man vet aldrig om man inte frågar dem!

Och jag vet att om min pappa skulle be mig om en kram, så skulle jag bli jätteglad!

Störigt

En grej jag har för mig stör jag mig själv på. Och det är att jag utbrister "Oj!" i tid och otid. Som en reflex, en jävligt störig reflex.
Någon slarvar och "halvtappar" något: "Oj!"
Det blixtrar till ute: "Oj!"
Någon trampar snett: "Oj!"
Någon nyser plötsligt: "Oj!"
Någon harklar sig högt: "Oj!"

SJUKT störigt! Men det är inte så himla lätt att sluta göra något som är just en reflex...

Idiomatiska uttryck

Jag verkligen älskar idiomatiska uttryck. Speciellt engelska.
När jag var yngre så skrev jag ner mina favoriter i en bok.

Vad sägs om:
mad as a March hare
raining cats and dogs
safe as houses
nervous as a long-tailed cat in a room full of rocking chairs

Men favoriten är nog ändå "a sight for sore eyes".

Eftermiddag med en 2-åring

Hämtade Lillgrisen lite tidigare idag, och hon blev som vanligt överlycklig. På vägen hem hoppade hon i varendaste liten vattenpöl, och tjöt av lycka. Hm, man kanske skulle ta o testa på det någon dag...

Nu sitter vi har i varsin 'puff' och tittar på "Doktor Snuggles". Sämre kan man allt ha det en eftermiddag i oktober!

Samtal

Igår kväll så ringde hemtelefonen och i andra ändan var det en engelsman.
Instinktivt så trodde jag att det var en försäljare och taggarna åkte ut.
Men det visade sig vara en man, som jobbade som rekryterare åt ett bolag, som hade hittat mig inne på Linked in och undrade om jag var intresserad av en tjänst på xxx som avdelningsansvarig.

Oh, spännande! Oh, roligt! Men nej. Tjänsten var givetvis i Stockholm och nej, vi kan inte tänka oss att flytta. Men vad härligt för egot. Det var precis vad jag behövde!

Nattning av barn

När man säger till Lillgrisen att det är läggdags så blir hon jätteglad och tjuter samtidigt som hon springer och säger godnatt till alla (utan den som skall natta henne).

Sedan rusar hon upp för trappan, in och hämtar vattenflaskan i vårat sovrum och in i badrummet för att fylla på.

Sedan väljs det en bok och så är det dags att läsa.

Efter boken så släcker vi lampan och då är det dags att sjunga, oftast är önskemålet "Lilla katt" eller "Råttan" (var bor du lilla råtta?).

Sedan ska det sovas. Och det går oftast bra, hon gillar ju som sagt att gå och lägga sig.

Men ibland så kommer protesterna, "Pappa komma!" osv

Igår var det min tur, kände mig allmänt pigg så där. Vi körde hela racen, hon ropade efter pappa, jag lugnade. Hon låg och kramades, klappades och pruttade. Och sedan somnade VI.

Det där med att somna till vid nattning är heeemskt skönt, men rätt så förödande för resten av kvällen... 

M kom upp för att väcka mig rätt snabbt, och jag vaknade när han gick i trappan. Men fy fan vad dåligt humör man blir på då :(. Och orken är som bortblåst. Så där låg jag som en annan val på soffan, tittandes på tv hela kvällen. Och spelandes Wordfeud, så klart!