Kramar

Det är ett par bloggare som har skrivit om kramar under gårdagen (t ex Hanna) och jag vill ju inte vara sämre jag!

Jag är uppvuxen i en kramfri familj, dvs vi kramas inte. Vilket är lite konstigt egentligen, för jag vet att min mamma älskar kramar, men ändå så har hon inte kramats nämnvärt. Eller ALLA i familjen tycker om kramar, men inte att kramas (does that make any sense?!).
Och jag kan säga att jag aldrig någonsin fått en puss av mina föräldrar, inte sedan den åldern då man minns saker i alla fall. Addera på det att dom aldrig någonsin har sagt att dom älskar mig.
Nu är det inget problem i sig, jag VET att dom älskar mig!

Men jag har ingen vana av att kramas, utan tänker oftast inte på det. Fast det beror lite på, med mina barn är jag otroligt kramig och pussig, och jag försöker att "komma ihåg det" med M. Men han vet ju vart jag kommer ifrån och tar inte illa vid sig (eller försöker att inte göra det iaf).

Som när Lillgrisen fyllde år och alla släktingar kom. Min familj kom, då säger man hejhej. Sedan kommer M's familj och man kramas (eller blir kramad). Samma när dom går, hejhej till min familj och kram med hans. Vilket när man tänker på det i efterhand är rätt lustigt.

Jag kommer ihåg första kramen av min syster, då var jag 13 år och blev chockad!

Kramar är härligt, men jag kan tycka att det blir konstigt ibland.

Som när vi hade något stort företagsmöte för några år sedan. Och vår VD ropade upp två kollegor på scenen, han gav dem varsin vinflaska och tackade dem för sina insatser; med ett handslag.
Sedan blev jag uppkallad, fick en vinflaska. Jag sträcker ut min hand, han ignorerar den och kramar mig i stället. Varpå jag då (givetvis) utbrister: "Oj!". Vilket lockade till lite skratt... Det störde mig gruvligt att jag skulle kramas för att jag var tjej.

Men barnen som sagt, åh vad härligt det är att gosa och kramas med dem. Det finns verkligen inget bättre! Men nu börjar Katten och Räkan bli stora, och det blir mer och mer på deras villkor. Så klart! Katten älskar att kramas, men undviker helst pussar. Men Räkan pussas fortfarande glatt på munnen. Vilket är supermysigt! (När jag var yngre så tyckte jag det var på gränsen till psyko att se föräldrar pussa sina barn på munnen, usch!!!)

Kontentan är väl att kramar, pussar och närhet är helt underbart. Så länge det känns rätt och med rätt personer. Tiden är nog förbi där man "tvingade" sina barn att krama mer eller mindre okända släktingar. Eller så kan barnen själva tycka att det är naturligt att göra så, man vet aldrig om man inte frågar dem!

Och jag vet att om min pappa skulle be mig om en kram, så skulle jag bli jätteglad!