Det kanske inte låter så svårt (eller så låter det sanslöst konstigt att jag skulle vilja), men det var och är jättesvårt!
Jag har nu ammat lilla M i 8 månader. Senaste månaden så har det väl bara blivit från kväll till tidigt morgon. På dagarna har hon ätit mat som en liten häst, hon är otroligt matglad.
Men så har vi det där som jag klagat på de senaste 3 månaderna (minst), nämligen hennes klösande. För inte har det blivit bättre inte, utan värre. Jag vaknar till mitt i natten med ögon stora som tefat av "förvånad smärta" inte så roligt att vakna av flera gånger per natt... Funderade på att leta fram någon liten tvångströja till henne på nätet någonstans, men nä...
Så förrgår kväll, när stora tjejerna åkt till sin pappa, så bäddade jag ner mig i ett annat rum och min man tog vid.
Oh. My. God. vad hon ylade första natten. Stackars lilla pluttan! Stackars pappans öron! Och stackars mig (eh...), fy vad jag mådde dåligt. Trots att jag bestämt mig. Jadå, jag var redo att ändra mig och rusa in. Lillskruttan vill nämligen inte heller ha någon napp (eller nappflaska heller för den delen). Och serverade hennes pappa henna vatten den natten så blev han nästan lynchad av henne.
Det sköna var att när jag sedan kom in i sovrummet på morgonen så blev hon jätteglad. Inte ledsen, eller kastade sig efter tutten. Hon blev bara glad.
Skönt!
I natt så hörde jag bara henne två gånger. Så det verkar som *peppar peppar* att det var ett ganska bra beslut ändå. Då kanske hon till och med sover lite bättre. För första gången (någonsin?) så gav hon nämligen inte ifrån sig ett litet pip ens på kvällen. Kan ju iofs ha att göra med att hon sov "lite" dåligt natten innan..
Nåväl! Här sitter jag som Dolly Parton och har precis fått gå in på toa och mjölka ur lite för att inte explodera.
Så så ligger det till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar