Det där med genus...

.. tycker jag börjar bli mer och mer viktigt!

Och det är mycket prat om det nu, kanske mest för att det är sådana bloggar (och människor) som jag uppskattar att läsa (om).

Men jag är allergisk emot när det går för långt. Dvs när ett barn önskar sig något specifikt i födelsedagspresent t ex ett Pippihus, men istället får en riddarborg. "Bara-för-att". Same, but diffrent.

Som igår så var jag och skulle köpa lite kläder till en kollegas nyfödda pojk (vi hade en insamling på jobbet) och jag känner dem inte så väl, och då har jag ingen större lust att sticka ut nacken så där. Så det blev en röd tröja blå byxor och strumpor. (det fanns bara rött och blått att välja på i just de (Spöket Laban) kläderna).

Bara det störde mig...

Tjejen som slog in paketet och skulle välja snören frågade då "Är det till en pojke eller till en flicka?". Och bara där vet man ju, och det STÖR mig!
Så jag svarade "Det är till en pojke, så rosa blir bra!". Hon blev lite spak, märkligt nog.

Min lilla dotter hade faktiskt cerisa kläder på sig på ett kalas rätt nyss. Det är första gången! Hon har ytterst sällan rosa. Och JAG köper _väldigt_ sällan rosa till henne (aldrig?). Fast det är inte så konstigt, hon ser hellustig ut i rosa kläder. Som en liten barbapapa, så det är inte så konstig egentligen ;)

Hon har väldigt mycket brunt och grönt i sin garderob, och jadå, det är rätt många som tar henne som pojke. Men so what egentligen? När dom säger det så är det ju för att ge henne en komplimang, att hon är en söt pojke eller att hon är en pojke med vackra ögon. Det kan hon leva med ;)
Hennes pappa hade lite svårt för det i början, men även han har vant sig och insett att "vem fan bryr sig?".