Obeskrivlig känsla

Jag har inte mått bra det senaste året, alls.
Massor av olika symptom som sjuhuhukt trött, ofokuserad, glömsk, tappar hår, kasst hår, torra fläckar i ansiktet, krånglig mage, frusen. Men framför allt så har jag tappat min livsgnista.

I mars i år så tog jag mig i kragen och ringde min Vårdcentral. Sköterskan i luren ville avskriva det redan där: "Ja, du är arbetande 3-barnsmamma, då mår man så".
Tack för det! Och NEJ det gör man inte..
Jag fick komma till en läkare.
Han tog massor av blodprover, bl a järnvärden, sköldkörteln och så.
Efter någon vecka fick jag ett brev som egentligen sa: Du har väldigt låga järnvärden, gå och köp dig järntabletter och kom tillbaka på ett blodprov efter en månad. Annars såg allt bra ut. Men har du fortsatta besvär så får du givetvis höra av dig.

Inte direkt uppmuntrande när man väl tagit sig i kragen. Men visst, jag knaprade järntabletter (igen, jag har haft låga järnvärden till och från och har aldrig mått så här.

Så jag lät det vara. Tills jag förra veckan fick nog, jag kan inte leva ett drägligt liv! Jag vet att de flesta symptomen pekar mot stress, men det är jag inte.

Pratade en del med en kollega som sa; Men du, det KAN vara sköldkörteln ändå, tydligen finns det gränsvärden och så som skall spela stor roll. Och så tipsade han om en specialist som hans tjej går hos.

Så jag bokade tid. Jag var där igår.
Träffade doktorn (och två praktikanter, så det var väldigt pedagogiskt). Får frågan rätt ut; Är du deprimerad?
Men nej, jag känner mig inte deprimerad, för det tror jag känns värre. Läkaren trodde inte heller det, inte på sättet jag pratade och förklarade.
Jag hade med mig en utskrift på proverna som togs i mars, och här kommer ju det märkliga..
HAN kunde läsa ut andra saker, bl a om två av resultaten går hand i hand så pekar det mot.... *spänningsmusik* Underproduktion av hormoner i Sköldkörteln.

Så nu ska jag bort till apoteket och hämta ut en himla massa B12 (för mitt minne och hår) samt Levaxin och förhoppningsvis (vågar knappt hoppas, för jag känner mig gråtfärdigt glad men vågar inte riktigt hoppas hela vägen) bli BRA!

Fattar ni hur det känns? Jag har känt hur min personlighet ändrats under detta året, jag är så jävla tråkig! Jag har varit skitrolig, och jag förstår (om man läser här) att det låter förvånande, men faktiskt! Har känt mig låg och halvsjuk. Och blivit bortviftad inom sjukvården. Men nu finns det alltså en riktig chans att jag kommer tillbaka, den personen jag är och som jag faktiskt tycker riktigt mycket om.

Bäst jag skyndar mig till apoteket *springer iväg*