Rädsla

Ibland är det riktigt fascinerande hur vi formar våra barn, vi och samhället.
Tänk bara som en sådan sak som rädsla.
Små barn är rädda för plötsliga ljud och sådant som dom tycker ser läskigt ut.

Men dom är t ex inte rädda för mörker, för dom vet inte att dom "ska" vara rädda för mörker.
Som Lillgrisen till exempel. När hennes systrar är hos sin pappa så har vi ingen nattlampa tänd. Och när hon vaknar mitt i natten så kravlar hon sig ur sin säng, och hasar sig sakterliga till vårat rum, i totalt mörker. Hon är inte rätt och inte ett ljud säger hon.
Det behövs iofs inte, för hennes mamma vaknar av dom små nakna fötterna mot golvet.
Jag vaknar inte av åskväder eller inbrottstjuvar, men jag vaknar när en liten 2-åring är uppe och smyger.

Jag själv var inte heller rädd för mörker, inte förens vi hade inbrottstjuvar inne en natt i vintras, medans vi låg och sov på övervåningen. Nu är jag sjukt rädd, och jag hatar det! Måtte djävulen ta alla inbrottstjuvar! Som inte bara tog materiella ting, men som tog min trygghet ifrån mig.