5 månader

Nu är du 5 månader Lilla M.
FEM månader! Vad händer?!
Nyss var du en sprattelklump i min mage, och nu är du 70 centimeter lång och 7,5 kilo ren kärlek.
Och nypsig! Nypigare barn har jag då aldrig varit med om! Fingrarna är som små krokodilklämmor som klämmer oss överallt och vi alla tjoar till av smärta. Roligt, tycker du.
Och du fiser som en redig karl, men det är bra, för du har tack vare det inte något ont i magen. Men ibland skrämmer du oss med dina brakare.

Du sover otroligt bra på natten, jämt, vaknar kanske 1-2 gånger för att leta efter tutten. Ja för utan mamma kan man inte sova!
I förrgår så var du vaken från 12:30 på dagen, tills jag fick gå och lägga mig med dig vid 22 på kvällen. Eller ja, du sov nog 20 minuter där någonstans, men inte mer. Och glad var du ändå!
För så länge som du får vara med, och bli hållen, så är du nöjd. Men lägger vi ner dig och går därifrån, ja då slutar du inte skrika förens någon av oss plockar upp dig.
Det är inte jag van vid, dina tre storasystrar somnade själva i sina egna sängar väldigt tidigt. Men du är stöpt i en annan form helt enkelt!

Du är så go och glad, och otroligt kittlig och skrattar högt när jag kittlar dig. Du älskar mig, däri råder ingen tvekan. Du är så otroligt älskad, av så många. Du har tre storasystrar som avgudar dig, som gör allt för att du ska vara glad, och som kramar, busar och leker med dig. Och vyssjar.

Du är det längsta av mina barn, och det pratigaste. (och det vill inte säga lite det!)

Du är så underbarn och jag är så tacksam för att du kom till oss. Tänk att vi inte visste att vi saknade ännu en dotter, för det gjorde vi. Det är så uppenbart nu!

Just nu drar du dig sakta fram i gåstolen och rycker lite i en gardin, och pratar (så klart). Jag älskar dig så oändligt mycket, tack för att du kom till oss. Det fanns plats, plats för dig i mitt liv och mitt hjärta, det var DU som saknades.