Jag hittade nämligen ett par skridskor i storlek 26 i garaget för några veckor sedan, och hon har bara inte kunnat bärga sig. Hon har varit SÅ förväntansfull och vi har försökt förbereda henne (så gott det går att nu förbereda en snart 3 ½ åring) att det ÄR svårt.
Helt ärligt så tänkte jag att hon skulle klaga efter MAX 5 minuter, och troligtvis gråta efter 10.
Hur fel jag hade? Helt!
I 1 ½ timma så gled hon fram, vurpade, skrattade och kravlade sig upp igen. Sicken tjej!
En kollega till M var också med, och hade med sina två söner (drygt 5 och 7 år), dom gav upp och gick och fikade. Och 45 minuter senare så kom vi in på fiket, "vilken tid det tog!" sa han. Och när vi förklarade att vi till sist fick tvinga henne av isen (då det var dags för spolning) så blev han rätt förvånad.
Jag är grymt stolt! För att hon inte gav upp, för att hon kämpade och vad roligt hon (och vi) hade!
"Mamma, du är inte bra på att åka skridskor!"
"Jasså du, men pappa då, han är väl bra?"
"Nä, men JAG är!", svarade Lillgrisen. Härligt ego!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar