Syskon

Det är ganska exakt 3 år mellan Lillgrisen och Lilla M.
Och vi var förberedda på att det skulle bli mycket "blod, svett och tårar" när Lilla M föddes. Ja alltså inte själva förlossningen, utan med Lillgrisen.
Nu har det då gått 6 månader, och hon (Lillgrisen) har höjt rösten åt Lilla M EN gång. Och det är det enda. Än så länge.
Jag är så otroligt fascinerad av denna kärlek dem emellan. Som häromdagen så sov Lillgrisen över hos farmor och farfar. När hon kom hem så öppnade jag och Lilla M dörren för henne och hon (Lillgrisen) bara tjuter av glädje över att få se sin lillasyster, och vice versa. Hon rimmar på hennes namn, säger heeeeeej, och berättar hur mycket hon har saknat henne och Lilla M sprattlar som en galen sprattelgubbe och bara skrattar och ska nypa hennes kinder.
Lillgrisen har rivmärken på kinder och hals efter Lilla M's "ömsinta" behandlingar. Inte ett ljud!
Sedan får man ju säga till henne att ta det lite lugnt med lillasyster ibland, speciellt när det brottas i soffan. Men nästan alltid så är det jag som klagar, och inte Lilla M.
Fantastiskt!

Nu inser jag ju att nu när Lilla M blir lite större, och börjar att ta för sig lite mer, ja då kommer det säkert bli annat ljud i skällan. Men ändå. Detta trodde jag aldrig!

Sedan blir ju Lilla M otroligt väl omhändertagen av sina stora storasystrar med, så klart. Men det visste jag ju redan innan.