Katten och Räkan sprang då idag 3,3 kilometer.
Vädret var perfekt, typ 10 grader och sol.
Vi stod vid mållinjen och väntade och efter lite drygt 17 minuter så dyker Räkan upp.
Jag tänker innan att jag ska ropa "Heja Räkan!!!". Och försöker göra detta. Men det går inte.
Varför?
Jo, jag börjar böla. På riktigt, så att jag inte kan ropa. Jag blir så överväldigat stolt att jag inte kan.
Så där står jag, med tårarna rinnande längs kinderna och M småskrattar lite åt mig och säger "Men gumman!".
Hinner samla mig såpass att jag i alla fall kan ropa "Heja Katten!!!" när hon seglar förbi en dryg minut senare.
Det finns inga som kan väcka känslor hos en, som ens barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar