Det där med tvillingar

Mina första barn är alltså tvillingtjejer.
Och det var verkligen helt fantastiskt att få. Perfekt som första barn.
Och ännu mer perfekt är att dom är tvåäggstvillingar, en är brunhårig och en är blond.
En är sportig och teknisk, en är estet.

Vilket gör att dom praktiskt taget aldrig klumpas samman, utan tas (av omgivningen) som individer.

Men det som ofta slår mig, nu efter jag fått Lillgrisen, är hur lyckligt lottade dom är.

Jag vet att dom tar varandra för givet, och att dom bråkar som få. Och dom skulle själva aldrig säga att dom var goda vänner. Knappt vänner för den delen.
Men sedan på natten, när det känns lite läskigt, så har dom sin syster där. Som ibland själv blir rädd, som ställer upp (men oftast med en suck).
Den ena vill bara vara själv hemma, om den andra är det också (och tvärtom så klart).

Men sedan när dom t ex går till mormor och morfar, så går alltid Katten först och Räkan kommer några minuter efter. För gå tillsammans? Vad är det?

Det ska bli väldigt spännande att se hur deras vänskap/syskonskap utvecklas under tonåren och när dom blir vuxna.