Förlossningar (a trip down memorylane)

Inom 4 månader är det dags för mig att föda barn igen.
Och helt ärligt så skrämmer det skiten ur mig.

Första gången är ju första gången, du har inga värderingar, inga jämförelser och även om du nu läser på, så vet du fanimig inte ett skit.
Barnmorskorna får betyget "sådär...", men om man ser det till at det var min första förlossning, och att det var tvillingar och addera på det att jag hade havandeskapsförgiftning och blev igångsatt så var den rätt ok.
Rätt ok.
Andra gången kände jag "Revansch!" för nu vet jag.
Haha, tillåt mig småskratta lite.
Det blev inte alls samma.

Första gången så blev jag då igångsatt med någon sorts gelé som smetades på livmodertappen, efter tredje försöket så kom det igång.
Med besked.
Jag låg och sov och bokstavligen hoppade ur sängen och trodde jag hade blivit förstoppad (hur kan man tro det när man LIGGER på förlossningen?!). Då var kl 13, och jag hade väl gått från 0 cm öppen till 6.

Testade lustgasen, men fick inga instruktioner, så jag kräktes bara och fick sluta.
Bad om akupunktur, men det var det ingen som kunde.


-Jag vill ha ryggmärgsbedövning, hojtade jag.
BM tittade på mig med ett leende och sa "Lilla gumman, det är alldeles för sent!"


15.15 så föddes Katten (3600 g).

Då vände man Räkan rätt och sa "krysta, du har en krystvärk".
Det dom så himla käckt glömde att berätta var att min livmoder eventuellt inte dragit ihop sig såpass att jag skulle känna värkarna.
Man kan säga att det är som om någon skulle komma till mig idag, just nu, och säga "Krysta! Du har en värk!".
Inte jätteeffektivt...
Samtidigt så såg jag ju att hon låg mitt i magen, inte nedsjunken i bäckenet.

Men i vilket fall, jag blev peppad med "Ju längre du väntar, desto ondare kommer det att göra!" (blev klippt innan Katten föddes, så det hängde och dinglade).

Det jag fått höra och läst var att tvilling nummer två brukar komma inom iaf 15 minuter.
En timma senare hade det inte hänt någonting.

Då ställde jag mig upp, på eget initiativ, och Räkan ramlade ner i rätt kanal, så att säga. Och på ren jävla vilja så kom då äntligen Räkan ut, 16.26 ( 3400g tung och 71 minuter efter Katten). Och jävlars vad förbannad hon var (jag kan förstå henne).

Sedan lossade den gigantiska 1,7 kilos moderkakan och sedan blödde jag så det stod härliga till.
Efteråt var jag som ett vandrande lik.
Plus att dom tråcklade ihop mig stenhårt=jag kunde inte sitta tills dom tog bort stygnen.

Men själva förlossningen varade alltså 3,5 timma. Mycket bra!
Själva upplevelsen lämnade ju dock mer att önska...
Jag kunde inte stå på benen på några dagar och fick inte åka hem på nästan en vecka, undersköterskorna skulle hjälpa mig med barnen (var det sagt) men när jag väl ringde så var det stånk och stön och dom körde in barnen till mig igen så fort dom blev ledsna.
Och sedan massa koller för min havandeskapsförgiftning, blodtransfusion osv

När det var Lillgrisens tur kände jag att nu jävlar!
Hade en liten lista med 5 punkter som vi lämnade till barnmorskan.
Och vilken barnmorska! 5+ av 5 möjliga!

Vaknade av värkar vid 6 tiden, kom jag på efter ett tag ja. Först trodde jag ännu en gång att jag hade problem med magen och behövde gå på toaletten.

Skickade iväg barn till skolan och var inne på förlossningen 8:30. Typ 3-4 cm öppen.
Från 9:30 så är allt en dimma. Värkarna kom med 2 min mellanrum och jag gick verkligen in i mig själv. Knappt kontaktbar och när värken var över som domnade jag bort och hamnade i någon sorts dvala.

M såg till att jag började med lustgasen någonstans där vid 12 snåret tror jag, och han skötte allt utom att andas själva gasen. Vilket gjorde att den denna gången hade effekt, jippie! (var en av punkterna på min lista). Det var nog vid 12 som jag var typ 6 cm öppen och jag kände att jag höll på att gå under av besvikelse. Men sedan gick det undan.
Kl 13 kom krystvärkarna.
Och då fick jag panik, herregud vad ont, jag sprattlade som en skalbagge på rygg, skrek och gjorde allt annat än det man sett på förlossningsprogrammen. Ren och skär panik. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte kan beskriva det med ord.
Har hört om att krystvärkarna kom som en befrielse. Befrielse? Jag kände det som om jag blev mördad inifrån.

Nu hade jag som sagt en mycket bra barnmorska, eller vänta nu, det skulle bli skiftbyte, så jag hade två läkare och två barnmorskor (det var väldigt lite att göra på avdelningen, tur för mig).
En av dem knyter en knut på ett lakan och ger mig och säger "DRA!" allt medans hon håller emot.
Just detta gör att allt kommer naturligt, hakan mot bröstet, kraften, armarna, och framför allt krystandet.

Jag känner att jag håller på att dö, men nu händer det något. Och efter ett antal krystvärkar så kommer Lillgrisen äntligen ut 13:40.
Det visar sig att hon inte har något fosterfett kvar på sin kropp. Och barnmorskan säger att det förklarar varför det tog så många fler krystvärkar att få ut henne.

Tänk själv att krysta ut ett TORRT barn. Fattar ni hur ont det gör? Förstår ni hur många sprickor det blev?

Men där var hon, våran stora fina dotter (4375g) med torrsprickor runt handlederna. Och dom gör en sen avnavling, som vi önskat på listan, trots att det är emot sjukhusets policy.
Då var det ju bara moderkakan kvar.
Och den vill inte lossa.
Ungefär en kvart efter hon fötts så rullas jag in på operation. Får en spinalbedövning (jag som inte velat ha ryggmärgsbedövning innan där, just för att en nål i ryggraden skrämmer mig så). Och moderkakan avlägsnas, efter en del besvär.
Efter det blöder jag ordentligt, igen. Totala blodförlusten hamnar, även denna gång, på 2,2 liter.

Sedan börjar dom att sy. Efter 40 minuter så fråga jag hur det står till där nere egentligen. "Det är iiingen fara, vi vill bara göra det ordentligt". Efter en timma säger jag "Jamen SÅ himla noga är det faktiskt inte!" (otålig nybliven mamma som faktiskt vill träffa sitt barn!). "Du ska faktiskt ha ditt underliv i hela ditt liv, så nog är det viktigt!" Nåja, okej dådå... Måste även tillägga att jag hade den trevligaste narkossköterskan ever, han underhöll mig och peppade o berömde mig hela tiden. Precis vad jag behövde.

Ungefär 1 timma och 40 minuter senare så rullas jag äntligen tillbaka till förlossningsrummet. Och där står M med vår lilla gris. Som skriker. Och mina tårar rinner okontrollerat, ÄNTLIGEN!

Dom har sparat vägningen tills jag kommer tillbaka. Bara det!

Så bortser man ifrån den otroliga smärtan vid krystvärkarna (dvs en torr bebis...) och att jag fick åka på operation. Så kunde det inte bli bättre.

Men den där smärtan skrämmer mig något så kopiöst!
Ja, jag har funderat på snitt. Men det är ju en operation, och det vill jag inte egentligen. Så det blir till att bemöta rädslan.

Kan man klämma in en tub glidmedel innan krystvärkarna sätter igång, just in case? Kanske ska skriva det på min förlossningslista denna gången?

Min dröm är faktiskt att kunna GÅ från förlossningen till BB. Och att kunna åka hem samma dag.
Samt att slippa att förlora över 2 liter blod. Ja fasen, när jag ändå önskar, säg MAX 3 stygn.
Känns egentligen inte som några orimliga önskningar. Men vi får väl se!