En undulat som jag döpte till Pelle (så klart).
Han var turkos och hett efterlängtad.
Jag hade låtat varendaste bok på biblioteket om undulater och var fullt påläst.
Och jag tog hand om honom som bara en 10-åring kan, dvs helhjärtat.
Han blev helt otroligt tam. Pratade, kom när man ropade, kröp in under täcket för att väcka mig på morgonen osv. Familjens kelgris.
Som sedan dog i min halsgrop, 8 år senare. Och den dagen är fortfarande en av de värsta dagarna i mitt liv.
I 16 år hade jag undulater. Pelle fick kompisen Myran, som fick kompisen Täppas. Sedan samlade jag några fina som döptes till Vippan, Knyttet och Pysslan.
Men när tvillingarna föddes så kändes det som om dom gjort sitt i mitt liv, just då. Och jag tänkte att vem tusan vill ha några halvtama, halvgamla (dock väldigt vackra) undulater.
Vi satte upp en lapp i affären, och några dagar senare så ringde en tjej och ville komma och titta.
Hon var 10 år och blev helt förtjust.
Cirkeln blev på något sätt sluten där. Vad mer kan man önska, än att få lämna bort sina fåglar till en 10-åring?
Men nu då till det lite lustiga. Jag har alltså inte haft fåglar på lite drygt 10 år.
Ändå drömmer jag ibland att jag har det, och i drömmen så inser jag att jag har glömt bort dem. Dvs dom har en snuskig bur, fullt med fröskal, bajs och smutsigt vatten. Och jag får så otroligt dåligt samvete så ni anar inte.
En sådan dröm hade jag i natt, undra vad det vill säga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar