Nu är Lillgrisen frisk igen!
Och hon dansade, om än lite blygt, in på förskolan idag. Två av hennes kompisar kom framspringande och kramade henne, och hon klappade dem på kinden. Så otroligt gulligt att dom har saknat varandra så!
Hon har varit hemma över en vecka denna gången. Det har inte varit en bra vår, sjukdomsmässigt, för henne direkt.
Jag var hemma med henne fredag, måndag och tisdag (för M lär upp en ny kille på jobbet). Sedan var hon hos mormor och morfar på onsdag och farmor igår torsdag. Först segdragen ögoninflammation, sedan feber och till sist flammiga prickar över rygg och mage.
Och igår fick jag även ett samtal från Räkan precis när jag kommit till jobbet, hon hade så ont i magen så att hon grät (hon har fått en ny medicin). Jag fick nästan panik, för det tar ju minst 30 minuter för mig att komma hem.
Men då ringde jag världens bästa föräldrar, så min pappa åkte och hämtade Räkan. Och hennes mormor hade bäddat iordning för henne och värmt en vetepåse att ha på magen. Så hon blev precis så där bortskämd som man ska bli när man blir dålig.
Sedan på eftermiddagen så hade det onda släppt, så både hon och Katten åkte på fotbollsträningen, i ÖSREGN. Dom hade jätteroligt.
Vi är så otroligt lyckligt lottade som har så bra föräldrar, jag och M. Dom ställer alltid upp, och dom älskar att vara med sina barnbarn.
Och inte bara det, nästa fredag när jag jobbar sent, då blir Lillgrisen hämtad av sin moster. Hon kommer att bli helt överlycklig.
Man säger ju att släkten är värst, och det kan den vara (delar av den). Men när släkten är bra, så är den fanimig bäst!
