Google+ Followers

onsdag 31 juli 2013

Dag 6 - England, London

Idag var det dags för ett besök på Madame Tussauds. Vi hade bokat biljett, och tack och lov för det!
Vi hade bokat in oss på en tidigt timeslot och lyckades komma in en kvart efter att det öppnat.
Mycket bra drag!
För nu hade det inte hunnit komma in så mycket folk än.
Vi fotograferade varandra bredvid Charlie Chaplin, Lady Gaga och ET.
Vaxfiguren av Madonna var fruktansvärt verklig, det såg verkligen ut som om det var hon som stod där.

 Vi åkte taxituren genom Londons historia, den var rätt tråkig, dem berättade inget, så för en annan var det väl ok. Men barnen, som fick åka i en egen taxi, så missade dom en del på grund av detta.

I slutet så hade dem Marvel Super Heroes i 4D, det var verkligen roligt!
Men åh så jobbigt! Det blåste på benen och i nacken, petades i ryggen, man var på helspänn!

Väl ute så såg vi långa lämmeltåg av folk välla ut ur tunnelbanan på väg mot Madame. Vilken tur vi hade!

Vi låg rätt bra till i tid så vi passade på att åka till Primark som jag hört så väldigt mycket gott om. Hörde talas om det för första gången i maj när vi var på Kanarieöarna, och sedan så såg jag programmet när Ola-Conny och Morgan var där.

Så vi åkte till Marble Arch och klev in på detta enorma ställe. Och jodå, där fanns det grejor, billiga grejor. Jag hittade ursnygga strumpor (regnbågar, moln etc) till mig själv för £2,50. Köpte lite smågrejor, bland annat en mustaschkasse.

Katten fick upp ögonen för deras onepiecar. Och jodå, hon köpte sig en zebra onepiece för £12. Nöjdare tjej finns inte!


Sedan gick vi över gatan till Claires, lite som Glitter, fast med ännu roliga grejer. Där köpte vi lite allt möjligt.
Efter det (och en kik inne på Marks & Spencers, är ni ute efter kläder till ganska små barn, åk dit, hur mycket fint som helst!) så drog vi oss inåt mot Holborn, där vi skulle möta upp syrran och hennes barn för att äta lunch.
Vi åt på Wagamama, en japans restaurang, och vilken mat! Rejäla portioner, otroligt fräsch mat. Sedan tycker jag väl att japansk mat har lite väl slätstruken smak, men mätta och belåta blev vi. 

Sedan passade vi på att kika in på The British Museum. Vilken byggnad! Jag tänkte att det kanske inte är så mycket folk där med tanke på hur varmt det är, plus att jag tänkte att det nog är ganska svalt där inne.
HA och HA!

Hur mycket folk som helst, och det fanns knappt någon luft där inne, och det måste varit runt 30 grader. Underbart! Men vi fick tittat på mumierna i alla fall, väldigt intressant! Man hade lätt kunnat gå en hel dag inne på detta museum, hur mycket fakta som helst. Sedan att britterna mer eller mindre har stulit en stor del av det som finns där, det är väl en annan historia.
Mumierna var, som sagt, intressanta, dom hade röntgenbilder på dem också.


Sedan tog vi oss en glass och styrde kosan ner mot Themsen och The Londoneye. Min syster och hennes son avstod turen (höjdrädda) men vi andra fyra ställde oss i kön, som jag trodde skulle ta drygt 2 timmar.
30 minuter senare så stod vi inne i en bubbla och turen började. Själva hjulet stannar enbart när rörelsehindrade ska ta sig av och på, så man fick gå i rask takt in i bubblan.


Vilken utsikt! Man såg verkligen allt, kändes det som. Fantastiskt! I max 10 minuter.. Hjulet tog 40. Jag hade sagt detta till mina tjejer innan, att det faktiskt ÄR ganska tråkigt. Men dom ville inte lyssna på det örat.


Min kusin Vicky hade sagt till mig att vi inte fick missa 4D bion där, så den letade vi upp (hade missat den om hon inte nämnt det för oss, det ingår alltså i biljetten). Och där var det ingen kö, så vi kom rätt in.
Där fick vi vara en fågel som flög över London, vinden blåste i håret, vi fick känna duggregnet i ansiktet. Härligt! 4D är verkligen speciellt.

Trötta och med ömma fötter och ben, tog vi oss sedan tillbaka till våra hotell vid Glochester Road. Vi möttes upp senare och tänkte äta en pubmiddag, men det var väldigt fullt så vi tog det lätta och gick till BK istället. Deras dryckesval var verkligen gediget! Valde "Cola" på BK's dryckesmaskin och fick då upp sex olika val. Bland annat Cola Rasberry, det fick man ju prova! Helt ok.

Sedan så traskade vi gatan upp så att jag kunde visa vart jag bodde och jobbade för 15 år sedan. På håll såg jag ena dottern i familjen låsa upp dörren, pratandes i telefon, hon borde vara runt 26-27 år nu. Roligt att se henne, men vi knackade inte på. Utan vi strövade upp mot Kensington Gardens.
Där vimlade det av ekorrar, tjejerna var överförtjusta. Och vi gick upp och förbi Kensington Palace, där Prinsessan Diana brukade bo, och där nu Prins William bor med sin lilla familj.

Härligt och lite märkligt att gå på gator som är så bekanta, trots att det var så många år sedan. Känns fortfarande som hemma, på ett sätt.

Dag 5 - England, London

Då var det dags att åka in till London!
Det började med lite missöden, taxin var felbeställd, så vi blev lite nervösa över att hinna med tåget. Men vi hann precis!

Väl framme i London så missade syrran (hennes dotter och Katten) att gå av tunnebanan när vi var framme. Så dom fick åka lite extra.

Vi lämnade väskorna på vårat hotell nära Glochester Road tunnelbanehållplats, min gamla hemhållplats. Känner mig fortfarande hemma när jag kommer dit, trots att det har gått över 15 år. Allt är så välbekant på något sätt.

Sedan fick vi för oss att vi skulle se på vaktbytet vid Buckingham Palace. Sagt och gjort, vi tog tunnelbanan till St James Park och gick mot Buckingham.
Big mistake... Det var HUR mycket folk som helst, det var helt galet. Har aldrig varit med om liknande. Poliser som dirigerade folket (vilket var tur) och helt plötsligt så var vi inpackade som sillar. Addera på det att det var cirka 30 grader varmt. Vi var tvunga att ta oss där ifrån.
Så med Katten och Räkan i varsin hand så stegade jag (så gott det gick) genom folkmassorna mot parken. Där slängde vi oss ner på gräset och flämtade. Åt lite chips, drack och slängde av oss skorna. Vi hittade syrran och syskonbarnen en stund senare (via mobilen, så klart).
Nu förstår jag till fullo begreppet "Turistfälla".


Då bestämde vi oss för att ta oss till Oxford Street för lite shopping istället. Och jag tänkte på tipset som Vicky gav oss, nämligen att försöka ta buss så mycket som möjligt, istället för tunnelbana. För då får man samtidigt se mer av staden.
Under mitt år i London så tog jag nästan aldrig bussen, utan hade alltid för vana att ta tunnelbanan.

Så nu letade vi fram buss som gick till Oxford Street. Satt längst upp, längst fram. Härligt! Nog fick man se stan alltid. Helt klart roligare än att åka tunnebana (med tusentals andra).


Väl framme så tog vi oss in på McDonalds för lunch. Sedan siktade vi mot butiken "David and Goliath" som jag hade kollat ut innan, som jag misstänkte skulle passa större delen av sällskapet. Och nog gjorde det det! Räkan köpte sin två tröjor. Både tröjan och trycket var ju som gjorda för henne!


Sedan delade jag och syrran upp oss. Och jag, Räkan och Katten drog till Hamley´s. Helt galet stort, tjejerna var imponerade (och jag själv lyckades bli nedmejad av en rullstol som jag fortfarande har blåmärken efter, nästan 3 veckor senare) och vi letade upp en present till Lillgrisen.

Vi blev utmattade ganska fort och tog oss till vårat hotell för att checka in och duscha av oss.
Vi hade fått det minsta hotellrummet jag någonsin varit med om, och förvaringsutrymmena bestod av två krokar och ett nattygsbord. That's it. Men det var rent och fräscht och sköna sängar, så det gick bra.

Efter att ha samlat krafterna så tog vi tunnelbanan in till Covent Garden. Vi kom precis i tid till ett av uppträdandena och barnen älskade det! Hade glömt hur härligt Covent Garden var. Där satt vi, mitt i London, på solvarm kullersten och blev ordentligt underhållna. Underbart!


Sedan, efter att vi ätit på en halvdålig restaurang, så gick vi ner mot Trafalgar Square, Leichester Square och Piccadilly Circus.

Dag 4 - England

Tredje dagen var det dags att hälsa på min andra kusin ute vid havet i Weymouth.
Vi fick inte alla plats i bilarna, så vi var några stycken som åkte tåget.
Å du milde vilken tågresa... Det var någon sorts rälsbuss, och dessa gick inte ofta. Samtidigt så var det varmaste dagen på året, och många längtade ut till havet.
Man skulle kunna säga att tåget var packat. Och med packat menar jag som sillar. Bokstavligen.
Största delen av de resande var halvfulla tonåringar. Efter den resan så AVSKYR jag halvfulla tonåringar i grupp. Högljuddare och störigare människor får man leta efter.
Till och med Räkan var förbannad efter resan.
Nåväl, den tog nästan dubbelt så lång tid (typ 3 timmar) så rälsbussen tappar fart ju mer folk som är på den...
Väl framme, vilket fantastiskt ställe, stranden såg ut som vilken grekisk strand som helst. Och med värmen så kändes det så med. Ja värmen i luften alltså. 31,5 grader i luften.
16,5 grader i vattnet... Atlanten är härlig!

Vi började med att gå en promenad längs stranden, helt otroligt vad turister, och vilka fantastiska hus som låg längs promenaden!

Tillbaka på kusinens hotell så blev vi bjudna på en gigantisk buffé. Allt från kyckling- och räkspett till varmrökt lax och korvrullar. Smaskens!


Sedan drog vi över vägen ner till havet. Som låg ett stenkast bort. Ett riktigt stenkast.

Om jag njöt?
Det var några år sedan jag var på stranden utan småbarn, att vara på en strand och kunna sluta sina ögon för en stund. Finns det något härligare?


Det kastades med rugbyboll, badades, snattrades, tjafsades och solades.
Mousserande vin kom fram. Hembakad chokladkaka hämtades och avnjöts på stranden.

Och senare gick vi och köpte fish and chips (med vinäger på, så klart) och satt och åt. Vansinnigt gott!
Sedan var det dags att sätta sig, eller vänta, STÅ, på tåget och åka hem till Bradford.


Dag 3 - England

Idag var det dags att ta en busstur ut till Stonehenge. Så vi tog tåget in till Bath och köpte på oss mackor, dricka och snacks.
En ordentlig macka (kyckling och bacon), en flaska vatten (eller Coca Cola eller liknande) och en påse snacks går på £3. Så en lunch för tre hamnar strax under 100-lappen, verkligen överkomligt!

Vi haffade bussen vid torget och där började den guidade turen, det var en ganska liten buss och chauffören var även guiden och han berättade om lite allt möjligt under den timman som resan tog.
Vi passerade bland annat en av de vita hästar som finns "målade" i sluttningarna (bilden lånade jag från bussbolagets hemsida).
Det var riktigt mäktigt att se!
Så kom vi då fram till Stonehenge, det var riktigt mycket folk där. Men i och med att vi kom som en liten busslast så fick vi företräde. Vi fick alla en sorts telefon med band att ha runt halsen. Där fanns all guidning på bland annat svenska. Så man gick runt, på behörigt avstånd, och lyssnade på Stonehenges historia. Allt efter som man gick så stod det en siffra, och den knappade man bara in så fick man höra just om den markeringen.

Tydligen är det inte länge till som man får gå såpass nära, dom håller på att bygga en buss/tågbana som man får åka runt på istället.
Lite häftigt att få ha sett ett sådant "bygge", det kommer ju på tal lite då och då och bara att kunna säga "där har jag varit!" känns kul.

Väl tillbaka så shoppade vi lite granna, Räkan ville ha en reservoarpenna, så det köpte vi med ett gäng patroner.
Sedan tog vi oss upp till Vicky och hennes familj. Där satt vi på hennes mysiga baksida och åt hamburgare och engelsk korv. Och efter det var det dags för det jag lovat henne; nämligen att baka kanelbullar som hon längtat efter så. Hade med mig jäst och vetemjöl, då dom har något "self-rising flour" som inte funkar lika bra (vet jag sedan tidigare).
När Vicky kände doften av kanelbullar så sa hon att just den doften är Sverige för henne.
Och ärligt talat, det är inte mycket som är godare än nybakta, varma kanelbullar!

Senare på kvällen så flögs det luftballong (inte vi) och det var väldigt vackert på himlen.



16:28 Precis nu, för 12 år sedan, blev jag mamma för andra gången

71 minuter efter din storasyster så kom du då äntligen. Visste inte ens att det kunde ta så lång tid mellan tvillingar, trodde att det skulle ta max 15 minuter.
Enligt läkaren så skulle även du vara en pojke, men tji fick dem.
En till liten dotter till, 3353 gram tung. Och som du skrek!
Som en siren vrålade du och var helt röd. Min lilla Räka.

Något namn hade vi inte på lager då vi skulle få två pojkar. Ett flicknamn hade vi, ut i fall att. Men inte två.
Mitt i natten, under ditt första dygn, så vaknade jag och visste vad du skulle heta!

När du låg i min mage så var du rätt så vild. Du låg som en falukorv under min bröstkorg. Och bestämda tider på dygnet så gjorde du helrullningar.
Dagen innan du föddes så gjorde du en 180 graders vändning, magen såg helt grotesk ut, såg ut som du höll på att bryta dig ut och det kändes som om du försökte ta livet av mig.

Du var tidigt en lite buse och charmör, och det var alltid du som fick din storasyster att skratta.

Nu är du 12 år och du är smart, rolig, påhittig, omtänksam, tjurig och slarvig.
Som vuxen ska du bli stå-upp-komiker i Tyskland säger du.

Grattis på födelsedagen, min älskade Räka, och tack för att jag får vara just din mamma!

15:17 Precis nu är det 12 år sedan jag blev mamma

För 12 år sedan blev jag mamma för första gången.
Enligt läkaren så skulle det vara en pojke, men det var det inte, utan ut kom en dotter som hade sin pappas mun.
Helt tyst var hon, blinkade lite, men inte ett ljud.
3565 gram tung var hon och tvilling nummer 1. Min lilla Katten.

Hon sov inte så mycket när vi var kvar på BB, utan hon var vaken, och ville titta på lampor. Så hennes far vankade upp och ner i korridoren så hon kunde titta på dem.
När vi kom hem så sov hon 6 timmar på raken, och jag var orolig för att hon var för hungrig för att vakna (barnmorskan hade sagt att hon behövde äta var tredje timma ).

Hon älskade att ligga och fladdra med armar och ben under babygymmet, och helt plötsligt kunde hon somna. Och när hon vaknade så fortsatte hon att fladdra med armar och ben.
Världens lättaste bebis var hon.

Nu 12 år senare är hon en viljestark, envis, fantasifull, temperamentsfull och snäll tjej.
Grattis på födelsedagen, min älskade unge, och tack för att jag får vara just din mamma!

tisdag 30 juli 2013

Barn och sömn

När jag var 26 år så fick jag då tvillingar. Ganska hastigt och lustigt så där, för jag hade inte tänkt något på att skaffa barn förens min dåvarande föreslog det och dom kom till.
Så, vad är då ganska vanligt med tvillingar? Att dom föds för tidigt, att dom är små för sin ålder, att dom har kolik, att dom har allergier och att dom har problem med sömnen. Så det var vad jag förväntade mig.

Och så får dom tvinga ur barnen ur min mage, som är stora för tiden (till och med för enlingar), inga allergier eller kolik, och sover som små grisar. Vad är oddsen liksom?

Jag lade dem klockan 19 på kvällen och dom sov till 6:30-7 på morgonen, every day! Jo fram till dom var runt 8 månader så fick dom ett nattmål också (nu menar jag inte första 3 månaderna, då är det ju lite annorlunda). Plus att dom sov två gånger på dagen, mellan 1½-2 timmar (per gång). Inga problem med sömnen där inte!
Och fram tills dom fick vanliga sängar (2 år) så stoppade jag bara ner dem i spjälsängen och sa god natt. Så bökade dom runt en stund och somnade.
Som en dröm!

Jag vet att jag sa att jag aldrig borde skaffa fler barn, för det finns inte en chans att dom skulle vara så "lätta" som tvillingarna. Ja, jag sa det.

Så kommer Lillgrisen, ljuvlig som få. Men krångel vid nattning och vaknar aaaalldeles för tidigt på morgonen (5).
Det "roliga" är ju då att då kommer saker och ting och biter en i röven lite granna. För hörde inte jag till dem som tyckte att om nu barnen vaknar för tidigt så är det väl bara att göra si och göra så. Hur svårt kan det vara liksom?
HA!
Lillgrisen vaknade då alltså runt klockan 5 varje morgon. Klockan 5 var väl det senaste klockslaget, så antingen tidigare, eller klockan 5. Om vi försökte att komma runt detta? OM vi gjorde!
Men nej. Klockan 5 slog hon upp sina blå  och var redo för dagen.

Vi hoppades ju att Maisy skulle vara lite mer sovbenägen på morgonarna.
HA!
Idag vaknade hon 4.10. Min morgon... Jag gick och lade mig med henne i ett kolmörkt rum. Hon och jag i en säng, jag sa inte ett ljud, lade henne ner när hon satte sig upp. En timma senare så sov hon.
I en timma.
Fast det slår ju i alla fall att gå upp 4.10!

Och så kommer det då förslag från vissa håll. Ni kanske lägger henne för tidigt?
Åh, vilket bra tips! Det har vi inte tänkt på! Grrr...

Det jobbiga är också att dom är så grymt lättväckta på morgonen. Maisy är iofs alltid lättväckt, vilket är otroligt jobbigt! När Lillgrisen har somnat på kvällen, så kan inte ens ett raveparty i hennes sovrum väcka henne. Men på morgonkvisten...
Så trots att Lillgrisen nu faktiskt KAN sova lite längre (i alla fall till klockan 6) så vaknar hon ju då av lillasyster.

Men men, vad kan det vara? Två år till av detta? Tre?
Nu är vi ju så vana.
Jag har faktiskt inget emot att gå upp klockan 6. Hade kunnat göra det varje dag.
Men klockan 5? Det är ju natten! Och det tycker jag fortfarande, efter 4 år.

tisdag 23 juli 2013

Dag 2 - England

Man vrider ju tillbaka klockan en timma när man åker till England.
Plus att jag är van vid att vakna vid 5 på morgonen, så jag vaknar strax innan 7 (engelsk tid) och känner mig mer än väl utvilad!). 
Resten av huset snarkar så taket nästan lyfter.
Solen skiner och jag bestämmer mig för att ge mig ut på lite upptäcksfärd, mitt dåliga lokalsinne till trots.

Det är så otroligt vackert! Vackra byggnader, grönt och lummigt, mycket blommor.


Efter frukost så kommer Vicky och hennes hund över och tar med oss ut på ännu en promenad, denna gången längs Avon. Vi förundras lite över att nästan alla hundar är lösa, det finns inte samma kopplingsförbud som hemma (förutom vid stranden). Vi ser kanalbåtar och lite allt möjligt och bekantar oss med varandra. Det var 14 år sedan vi träffades, så det är lite att ta igen!

Sedan tar hon med oss till Bath (som finns med på Unescos världsarvslista). Vi äter picknick i parken och har denna vackra utsikten:
Bilden lånad här.

Sedan in för att shoppa lite. Hittar lite roliga grejor, bland annat i "The poundshop" där allt kostar ett pund. Värmen är helt otrolig och min syster (plus barn) bestämmer sig för att kolla upp Jane Austen museet, medans jag och mina barn väljer att shoppa lite till och pausa i skuggan på en parkbänk.

Sedan är det dags för första höjdpunkten; Afternoon tea.
Vi väljer att göra detta på The Jane Austen center. Vilket tyvärr var lite av en besvikelse, det var dyrt, det mesta var slut (!) och det var inte speciellt gott. 
Förutom teet, det var helt ljuvligt! Verkligen! Och Clotted cream var helt klart en liten smaksensation i sig.
                            

Sedan blev vi upphämtade igen och hem till Vicky och hennes familj. 
Där bjöds det på Steak and Kidney pie. Eller ja, nästan. 
Katten hade rynkat på näsan när hon hon hörde om "njurbiten", så det lämnades där hän. Så Steakpie blev det, så otroligt god!
Vi fick maten upplagda och ganska så rejäla portioner, jag tänkte att det där orkar barnen ALDRIG äta upp. Men jojomänsan, inga problem!
Får se om jag vågar mig på det här hemma någon gång.
Sedan fick vi rusa ner till tåget som tog oss tillbaka till Bradford och vårat "hem".

Dag 1 - England

Vi åkte inte förens på eftermiddagen, då min kusin och hennes pojkvän skulle hinna jobba färdigt först innan dom (snällt nog) kom och hämtade oss på Heathrow.
Flygresan njöt jag mig igenom, kan man säga så? Redan där märkte jag skillnaden att resa med stora, istället för små, barn.

Vi blev upplockade på flygplatsen då av Vicky och hennes fantasiskt trevliga pojkvän. Så min syster och hennes två barn åkte med Vicky, och jag, Räkan och Katten bekantade oss med Matt.
Nu hade vi en 2 timmar lång biltur ner till Bradford on Avon framför oss. Och sista biten så cabbade han ner taket (efter önskan av barnen) och vi gled genom den engelska landsbygden.

Så kommer vi fram till Bradford.
Träffar Vickys barn, Räkan och Kattens sysslingar, H har jag träffat på hans dop. Jag är till och med hans gudmor, men sedan dess har vi tyvärr inte setts.

Vi blir inkvarterade i Matt's härliga hus och blir bjudna på ett stort ihoplock av mat. Korvrullar, paté, ägg inbakade i något (som var gott, jag vågade inte smaka), paj, ostar. Och engelsk cider. Yum yum.

Trötta och glada kryper vi ner i sängarna, ganska förväntansfulla inför kommande vecka.

söndag 21 juli 2013

Semester i bloggen

Nog är det semester i bloggen alltid.
Hemskt tråkigt, tycker jag, men man måste ju prioritera (har jag hört ;)).
Men nu lider min första (och största) semesterdel mot sitt slut, så då händer det nog lite mer här igen.

Semestern har varit jättehärlig, känner mig totalt bortkopplad från jobb och helt sammankopplad med familjen. Och vilket väder sedan!

torsdag 11 juli 2013

Bradford on Avon

Jag, Katten och Räkan är nu i Bradford On Avon. Vilken underbar by.
Vi bor i min kusins pojkväns hus, ett gammalt och skevt, hur charmigt och snyggt som helst.