Google+ Followers

onsdag 15 augusti 2012

Ja visst är hon här! (Förlossningsberättelse)

För visst föddes hon där på torsdagen!
Fosterrörelserna hade minskat avsevärt, så jag åkte in för en koll.
I bilen på vägen in så kände jag lite att värkarna ändrade lite karaktär, till något kraftigare, nästan så man fick flåsa lite granna.
Vid 9.30 så satt jag kopplad till CTG'n, hjärtat på den lilla slog så fint så fint, härligt! M hade hunnit bli ordentligt orolig, stackarn.
Däremot så fick jag aldrig någon godkänd kurva, troligtvis pga de ökade värkarna.

Nu hade det hunnit bli fullt på normalförlossningen på Östra, men tack och lov så välkomnade dom mig upp till Specialförlossningen.
Strax efter 10.30 så kommer vi upp och in på ett förlossningsrum och träffar barnmorskan Anette. Love her!

Kopplar upp CTG't igen för att få en godkänd kurva. Sedan så ska hon kika hur mycket som har hänt. Jag själv tänker negativt och tänker max 2 cm.
Anette säger att hon är känd för att vara lite snål, så hon säger 5 cm (nästan 6). Åh vilken härlig överraskning!
För att vara på säkra sidan, med tanke på tidigare blödningar, så sätts en nål på mig, och mediciner hämtas och läggs fram.

Hängande över gåbordet så hörs ett dovt "poff" och mängder av fostervatten plaskar ut på golvet, fullt av bebisbajs. Är i det läget glad över att jag är barfota och hade tagit av mig sandalerna.

Sedan går allt rätt så snabbt, bestämmer oss för att börja med lustgasen. Sedan känner jag hur de hemska hemska krystvärkarna börjar att närma sig, och jag kämpar mot paniken. Anette ber mig att bara välkomna dem, och jag gör mig bästa. I det läget så börjar M se svimfärdig ut (märker både bm och undersköterskorna) så dom skickar ut honom, även om det inte var lätt. 2 minuter senare kommer han in med nya friska tag. Tycker inte det är så konstigt att han blev dålig, han VET så väl att det närmar sig biten som jag är livrädd för, som gör så fruktansvärt ont och han kan inte göra något åt det.

Och PANG, där kommer de kraftiga krystvärkarna, och jag försöker mig på mantrat "snart är det över, snart är det över, snart är det över". Håller mig krampaktigt i sängen och blir lugnad och påhejad.
Sedan går det inte längre, bebisen måste ut, nu skiter jag i det här.
Anette ber mig hålla emot, i helvete heller! Hon hinner inte på med sitt förkläde och hänger sig på larmknappen, då undersköterskorna inte var inne på rummet.
Hon ber mig att invänta nästa värk, men jag vägrar att lyssna, och fick mig en spricka tack vare det.
Och där, 13.05, där kommer bebisen. Vad blev det?
En flicka!
Åh, en underbar flicka till! Och hon ser STOR ut. Visade sig att vågen sedan stannade på 5310 gram!
1 kilo mer än Lillgrisen.

Hon är blå och täckt av bajs, stackarn. Men den finaste fina!

----

Sedan kommer ju det tråkiga.
Dom försöker få ut moderkakan, men det går inte så bra. Jag får dropp, spruta i benet, dom rycker och drar. Jag frågar om dom inte har någon som kan akupunktur som kan sätta en nål i tån, som skall hjälpa till att få den att lossa, men tyvärr finns det ingen som kan det.
Med tanke på förra förlossningen så går dom händelserna lite i förväg och drar iväg med mig tidigare än vad man brukar till operation.Och tur var det, för barnmorskan berättar sedan att på själva förlossningen så blödde jag helt ok, 800 ml, och allt var lugnt.
Men när dom lyfte över mig till operationsbordet så började det helt plötsligt att rinna.

Totalt förlorade jag 3800 ml blod.
Blödningen tog 1 ½ timma att stoppa. Och det gjordes till sist av en ballong som fylldes med saltlösning, och att livmodern sedan packades full av torkdukar.
Dom (läkarna) förklarade att de närmsta 10 timmarna var kritiska, för skulle det börja blöda igen så skulle dom behöva plocka bort livmodern.

Så jag hamnade på intensiven, istället för på BB. Övervakad av en sjuksköterska och undersköterska (egna), provtagningar, kontroller, blod/plasmatransfusioner (11 påsar totalt, men de flesta redan under operationen).
Vilket antiklimax! Här föder man en underbar flicka, och man får inte vara med henne. Och på intensiven får man inte heller ha mobiltelefon. MEN, de välkomnar M och min lilla med öppna armar. Så där ligger jag, men tusen slangar och kanyler, men i alla fall med min lilla på mig.

På fredag vid lunchtid så kommer jag tillbaka till Specialförlossningen, efter att ballongen och dukarna tagits bort. Jag skojar inte när jag säger att jag hade nog 3 meter dukar i livmodern. Jag kände mig som en trollerihatt som en trollkarl drog sådana där flaggor ur.

Sedan hade tydligen blodet lite problem att koagulera, fast det sa dom aldrig, utan det läste jag sedan i journalen när jag kom hem...

På fredagseftermiddagen kom jag i alla fall till BB, äntligen!
Och i söndags fick jag komma hem!

Idag mår jag riktigt bra, förrutom en hemsk nackspärr. Och min minsta dam är stor och fin och har vänt i vikt, redan efter 3 dagar. Hennes storasystrar älskar henne och Lillgrisen, har nog pussat varendaste liten kvadratcentimeter på hennes kropp.

Mer rik än så här kan man nog inte bli!


4 kommentarer:

  1. Grattis!!!! Vad underbart! Tur att allt gick bra med dig också! Kramar KarinLinnea med Elna

    SvaraRadera
  2. Åhh jag ryser! Vilken tur att det finns duktiga läkare och blodgivare!
    Var det lika förra gången alltså ?
    Stort grattis till den lilla fröken och du vet att du ska njuta nu :)
    Kram Carola med nio trollungar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst blir man tacksam!
      Ja det var lite lika förra gången, men mycket värre denna. Nu hade vi ju ändå inte tänkt skaffa några fler barn, men det antyddes väl att min livmoder inte riktigt skulle klara en omgång till.
      TACK och oj vad jag njuter av min underbara dotter!
      Kram

      Radera