Google+ Followers

måndag 12 september 2011

Kvinnor kan - men vill inte

Aftonbladet skriver om det omvända fenomenet i kampen om jämställdheten.
Dvs att män börjar mer och mer ta åt sig av de oerhörda mängderna av städning och matlagning i hemmet.
Men att kvinnorna fortsatt undviker att skruva upp hyllor, klippa gräs och ställa in tv-kanaler. (http://www.aftonbladet.se/wendela/article13608245.ab)

Jag känner igen det själv, faktiskt inte för min egen del, men från vänner omkring mig. Och ännu närmare, nämligen mina egna föräldrar.
Jag är uppvuxen med en pappa som dammsög, lagade mat, bakade bullar och strök (det var alltid pappa man bad om hjälp när den(då) populära kråsblusen skulle strykas), senare så var han även "dagpappa" till mina då 3-åriga (busiga) tvillingtjejer.
Min mamma däremot skulle aldrig tvätta bilen, klippa gräset, tapetsera eller liknande. Till hennes försvar så misstänker jag skarpt att min pappa aldrig skulle ha tillåtit det (det hade ju inte blivit lika bra som om han hade gjort det...).

Jag har vänner som vill ha en man till hjälp för att till exember installera datorn. Jag har erbjudit mig, men har vänligen blivit nekad. Hon ville ha en man.

Och jag förstår inte riktigt det där, gör man inget så blir man aldrig bättre på det. Våga göra fel, ORKA göra fel.
Precis som om vi kvinnor gärna (jag själv inkluderad, tyvärr) ursäktar männen t ex i tvättstugan med att han egentligen kort och gott inte gör som vi vill. Men varför skulle han? Varför skall byxor hänga där och trasor där? Spelar det roll, egentligen? Så klart inte! Kontrollbehovet tar över. Så dumt.

Jag själv har däremot ett annat problem. Jag påbörjar gärna saker. Jag river tapeter och spacklar, skruvar upp, installerar, klipper, tvättar bil, byter däck. Men stöter jag på patrull så orkar jag inte mer, jag ger upp. Och då tar min snälla man över. Men ber jag om hjälp när jag inte orkar lägga in tvätten eller städa i köket. Icke! Där måste jag skärpa mig.

Men får han problem, med monteringar, och gud vet vad, så ber han mig om hjälp. Han räknar med att jag kan hjälpa honom, även om det är muttrar som sitter benhårt och att han själv säkert är minst 4 ggr starkare än jag är. Han utgår aldrig ifrån att jag inte kan. Och det tycker jag är så jävla skönt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar